Göteborg, sanningen

Ja men fotbollshelgen: han hade vitrinskåp, Lasse Åberg-glas, fläktar och väggfasta smidesljusstakar. Och en kombo som vägrade lämna oss ifred, trots att jag, min fotbollare och alla andra sa till honom att han var en idiot och att han skulle sticka. Han hade liksom lovat det innan, att hålla sig borta. För jag skulle komma och va där hela helgen. Men han dissade det och hängde runt, tog hem sjuttonåringar och låg med dom samt pratade bara om poker och vältrade sig i soffan. Han sa inte hej till mig en enda gång utan frågade vad jag gjorde där och slängde mina kläder på golvet. Andra dagen sa han "kan inte du dra härifrån så jag kan kolla på porr ifred". Jag hade dödat honom utan ånger. Istället var jag kall och hård mot han, försökte spela oberörd och visa min nonchalanta avsky. Sen när jag var ensam grät jag av ilska. Min fotbollare sa "jag vet att han är en idiot, men jag tycker synd om honom". Jag sa "jag vill döda honom". Han sa "jag med oftast, men han har inga andra kompisar". Och sen gick hela helgen, idiotkompisen hängde runt, efter och med. Jag var förbannad, fotbollaren besvärad. Sen åkte jag hem. Nästa gång kommer han och hälsar på mig.

I övrigt känns det som jag hängt med mina småbröder hela helgen. Fast för 5 år sen när dom var tonnisar och fotbollsgalna utan några som helst andra inputs.