Kära vänner och ovänner

Jag vet inte vad som blev av mig. Om något föll bort tillsammans med trettio centimeter hår förra veckan. Det var samma dag som jag träffade han som jag fyllebloggade om. Kanske är det därför. Han har sovit här tre nätter i rad nu, det känns i huvudet osunt men hjärtat säger ja tack. I förrgår när hösten kom blev jag nästan glad, jag gjorde mer té och vi nojsade i min soffa. Han kallar mig för tramsmaja och då har han ännu inte träffat Stelly. Tramset nummer ett. Han ser mig, bara rakt in sådär. Det tog honom tio minuter att avmaskera mig all min ironi, imponerande. "Skärp dig nu." sa han bara. "Tramsmaja.".

Är det här ännu ett tillfälle då ni tänker "Kan hon inte bara ta sig samman."?

Jag vill inte va försiktig, nu kastar jag mig in, det här skulle kunna vara IT. Är ni med mig?