Let the curtain fall, on me and you

Jag har lyssnat på Anna Ternheims you mean nothing to me anymore. Hon sjunger så fint you remind me of not letting go, disabled by fear of being alone och jag lyssnar på den om och om igen och känner mig så himla lugn. Jag har sörjt i en vecka nu, och nu är det borta det onda amazing it seems, you mean nothing to me, anymore. Jag är helt förvånad, var det såhär lätt? Var det såhär rätt? Jag pratar om jag och inte vi och det känns inte längre ensamt om nätterna och när jag igår var och handlade och kom på mig själv med att köpa köttbullar och falukorv (till honom) var det inte värre än att jag tänkte "nä just det" och la tillbaka dom sakerna. Anna (inte ternheim) säger att jag sörjt honom så många gånger redan, att det är därför det går så snabbt, och det är nog så det är. Jag har varit så himla ledsen så många gånger, alla svikna löften och alla flykter, så nu orkar jag inte mer, har ingen mer lust att va ledsen, jag vill ha en grym sommar och ha en grym höst och plugga och nästa år kanske jag och Lia drar till utomlandet några månader och sen ska jag ha ett grymt liv. Utan honom, för det går alldeles utmärkt, det är tillochmed skönt.

//Stelly