Det blir alltid värre framåt natten

Idag har minsta bror fyllt systembolaget och det har firats med brakgrillmiddag hos pappa på Ingarö. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Kanske möta upp konsertsvettig Lia plus Emma eller bara hänga med finaste Anna ute på Tyresö. Vill bara inte va själv, usch. Jag intalar mig själv att det här är bra, att jag ändå inte orkar med sepealkomannen (för det gör jag ju oftast inte), och tänker att alla dom gånger jag sagt "men gud, jag blir så TRÖTT på honom" faktiskt betydde att jag var jävligt less på honom. Inte tänka på fina stunder, inte tänka på skratt och bus och kram och kel. Tänka på alla gånger han inte lyssnade på mig, alla gånger han inte såg mig och alla gånger jag tröttsamt konstaterade att han inte kunde hålla sina löften om att sluta med alkohol och poker. Och absolut komma ihåg att han kom hem till mig full och pårökt i måndags kväll och sa "I'm on the run, ingen kan tro att jag är 30", sov här och sen låg i sängen hela dagen och sjöng och läste DN medan jag grinade och öste ner alla hans grejer i IKEA-kassar. Och inse att det där racet mot AA och fördärv kan jag faktiskt klara mig utan. Jag skulle gärna hjälpa dig älskling, men jag tror inte jag orkar. Och du är en idiot som gör såhär mot mig när jag älskar dig och du mig. Och den där tillfälliga tillfredsställelsen denna flykt ger dig är just tillfällig. Men jag orkar inte ta emot sen, sorry.

Nu ringde Anna. Vi ska bada nu och imorgon.

//Stelly