Mitt ljus är borta, long gone lost

Det finns såna där personer som fastnar i ens inre mer än andra. Man kommer ihåg deras namn och ansikte och saker dom gjort och sagt och man tänker på dom ibland och då blir man varm inombords. Idag dog nån jag tyckte väldigt mycket om. Jag såg honom första gången för 10 år sen ungefär. Han var helt galen och jobbig men så full av liv och det sken om honom sådär som det gör om vissa personer och han brann inombords och det syntes i hans ögon och jag var 15 år och mycket va svart och tungt då men han gjorde mig glad och jag kommer ihåg att jag tänkte att va fint med den där passionen han har inom sig, va fint att han älskar livet och va vacker han är för det. Jag tänkte att jag också ville ha den där elden inom mig och att den fick brinna för vadsomhelst, bara den brann. Alltsedan den dagen har jag alltid blivit glad när jag sett eller tänkt på honom, jag har blivit varm inombords och tänkt att det går att brinna det finns där ute . Ännu har jag inte hittat min eld men jag vet hur den ser ut och det gnistrar till där ibland och den kanske tar sig och jag ska alltid komma ihåg dig Steve för att du visade mig hur det kan va och jag hoppas jag kan brinna som du en dag. Jag kommer uppriktigt sakna dig, bara vetskapen om att du fanns därute gjorde mig lugn, jag ska tänka på dig iallafall, jag ska tänka på dig mycket nu, jag ska tänka att nu är det kanske min tur. Tack Steve.