Det här med döden

Jag drömde om Frida i natt, det var länge sedan jag träffade henne, hon var precis sig lik. Frida var min bästis och det var tidigt nittiotal. Vi skulle få åka till Nacka Forum alldeles ensamma. Nacka Forum heter egentligen Forum Nacka, men av någon anledning kastade alla om orden. Vi skulle åka buss och i Gustavsberg skulle vi byta till 422:an. Det skulle ta ungefär trekvart att åka dit. Med oss hade vi våra ihopsparade veckopengar, jag vet inte hur mycket det kan ha varit, någon hundring var kanske. Jag kommer ihåg hur uppspelta vi var, vi hade sminkat oss, lila ögonskugga, kortet togs samma dag om jag inte minns fel. I Nacka Forum fanns Drömhuset, och för två tjejer strax över tio fanns inget mer upphetsande än Drömhuset - en massa krimskrams, saker vi fantiserat om. Vi skulle fika också, längst uppe nära glastaket fanns ett konditori. Jag åt säkert en biskvi. Det var en magisk dag, ansvaret när vi fick åka själva, hur vi fick handla vad vi ville, fick känna lite på hur det var att vara stor, att inte vara barn. Frida var ett år äldre än mig, våra mammor kände varandra, jag kan fortfarande numret hem till henne och registreringsskylten på deras bil. Frida hade en lillebror som hette John som var kompis med min lillebror Jesper. Dom är vänner än idag. Det är jag helt säker på att jag och Frida också skulle ha varit om det inte var för att hon dog. Hon gick i sjätte klass då, jag i femte. Fina Frida dog. Glada, roliga, uppstudsiga Frida dog. Hjärntumörer. Hon hade haft flera sådana sen hon var sex eller sju, den här gången gick det inte mer. Jag kommer inte ihåg hur hon såg ut innan hon opererades första gången. Jag kommer ihåg henne med stort ärr över hela huvudet, lite haltandes, höger sida inte riktigt med. Fräknar, hur hon torkar bort snor med högerhanden, hur hon skriker på John. Hemstickade koftor, hur hon fortsatte måla även fast hon inte kunde använda sin vänsterhand längre, fick lära om och göra allt med den högra. Hur hon ändå hade tusen gånger mer talang med pensel och penna än vad jag någonsin haft. Hunden Frida fick - Jingo. Det var en New Foundland och på vintern fick vi åka släde efter honom. Vi fick ta varsin persika ibland, Fridas pappa odlade exotiska frukter på Sparrviksvägens topp. Fridas sista sommar, den innan hon dog, var vi och såg Michael Jackson på Stadion. Vi var så lyckliga den dagen, åkte med nervevad ruta i Volvon och skrek och viftade med våra souvenirer. Hur hon blev dålig igen på våren året därpå, jag visste att det kunde hända, att hon kunde dö, det sa min mamma och min pappa. Men hur förstår en 11-åring verkligen vad det betyder att någon dör. Hur förstår någon människa det innan första gången det händer. Att någon nära, någon man vant sig vid, någon man räknar med, någon man kommit att älska, att denna någon kan försvinna för alltid. Jag minns hur jag satt på trappen i skolan några dagar senare, det var sen vår. Jag fick vara hemma från skolan om jag ville minns jag. Femmornas klassrum, mitt, låg till höger om sexornas klassrum där klassen som Frida inte längre gick i hade lektioner. Jag minns hur dom frågade mig om jag var ledsen, ja sa jag. Jag var ledsen, och mycket förvirrad. Frida var borta, hon var borta borta borta och skulle aldrig komma tillbaka. Jag fick välja något från hennes rum sen, vad jag ville, jag valde en liten docka som var Fridas första. Den luktade Frida i flera år.

Jag hade inga fler bästisar när jag var liten, inte i tonåren sen heller. Jag hade vänner, visst, men ingen som Frida. I natt när jag drömde om henne var hon vuxen som jag, hon var precis som jag kommer ihåg henne, så himla cool och framåt och ärlig och nyfiken. Fortfarande med det stora ärret över hela huvudet men finast av alla.