Och så kommer alla känslorna på en och samma gång

Han skulle precis gå på 4:an vid Skanstull när han såg mig. Jag stod lite bakom busshållplatsen, han hade inte sett mig innan då glasväggen som skiljde oss åt var täckt av reklam. Men nu såg han mig, precis när han skulle gå på 4:an. Han stannade upp. Jag nickade och svalde ett Tja. En sekund tvekade han innan han beslöt sig för att komma och säga hej och inte åka bort. En sekund av den där blicken som ser mig och en sekund av snö som yrde. Tusen kristaller mellan oss, tusen timmar sedan vi senast sågs, tusen nätter som vi sovit ihop.

Han kramade mig alldeles för länge, kysste min ena kind och sen den andra och hans läppar va så nära mina och allt skulle va precis som förut om vi bara snabbt snabbt lät dom nudda, öppna, kyssa. Men allt va inte som förut för det va inte vi nu trots att hjärtat det innersta sa ja ja ja vi går hem tillsammans ta min hand.

Jag log lite snett. Spelade cool. Svarade inte när han sa att han saknade mig. Skakade på huvudet när han föreslog att vi skulle ses. Svarade inte på sms:et han skickade sen där han skrev att jag va snygg. Men så fort vi skiljts åt grät jag.